Tårar och kaos...
Vet inte om jag har styrkan och orken och skriva om det som hänt
men jag tror jag måste rensa huvudet nu.
Natten mellan den 3-4 Juli vaknar jag av att det rinner om mig alltså tror jag att jag har kissat på mig i sängen
jag reses mig upp och upptäcker att det forsar ner blod blandat vatten.
Jag grips av panik, försöker dock viskandes väcka Jocke - Vattnet har gått, vattnet har gått!
Jocke rusar upp ur sängen och fattar ingenting...
Tills slut kommer jag till skott och fattar att vi måste ringa förlossningen
Jocke griper tag i telefonen och ringer vilket då leder till att vi måste ringa ambulansen,
jag sitter på toa medans Jocke ringer, tårarna rinner av rädslan att förlora vårat barn...
Fattar och ringa min syster för och få barnvakt men lyckas inge vidare, Jocke ringer grannen och vännen Mira och frågar om hon kan komma hem till oss då vi måste till Förlossningen
Mira kommer hem till oss alldeles yrvaken
och jag i tårar och i chock
syrran kommer strax efter...
I allt detta kaos har vi Audrina liggandes i hög feber och alldeles jätte sjuk...
Jobbigt och lämna...
Väl i ambulansen växer paniken inom mig , ligger och skakar.
Damen som jobbade lugnade ner mig rättså bra men tårarna bara forsa.
Kan detta hända redan i vecka 31+2 ?
På förlossningen undersöks jag av både barnmorska och läkare och kontasterar att bebisen mår bra
hjärt ljuden va helt okej ,
pustar en lättnades suck men dock rädd fortfarande...
Barnmorskan och doktorn konstaterar igentligen ingenting...Sover kvar till Lördagen blir undersökt igen men inget svar på vad det är som rinner ur mig..
blir hem skickad med på talan om vila...
väl hemma kan jag inte släppa det som hänt
är alldeles säker på att det var vattnet som gått...
Söndagen ligger jag i soffan och ser på teve
känner att det rinner till rejält igen
men denna gången mer blod aktigt
men konstigt nog är jag mer lugn men självklart rädd
Jocke ringer igen vilket leder till ambulans igen men denna gången med blåljus...
ligger i soffan och gråter när ambulansen kommer...
Rädd....Rädd...
Väl på förlossningen konstareras det att vattnet har gått ...
Bebisen fortfarande välmående...
Blir liggandes kvar på förlossningen...
fortfarande rädd..
Natten mellan tisdagen och onsdagen (7-8/7)
vaknar jag klockan 02.00
och går upp på toa
lägger mig igen och börjar känna av värkar...
härdar ut till klockan 03.00
och ringer på barnmorskan och berättar att nu har värkarna kommit igång...
barnmorskan råder mig att försöka sova,
jag vaknar mellan varven ca 10 min mellan värkarna
... vid 06.00 orkar jag inte härda ut och ber om lustgas...
Nu kämpar jag i både smärta och rädsla
men nu är ändå dock bebisen 32 veckor gammal...
Läkaren gör ett ultraljud vid runt 09.00
och konstaterar att bebisen vikt är under 1900gram
blir ännu mer rädd
då barnet ska väga runt det i vecka 32...
Klockan 11.47 förlöser jag väldigt snabbt en liten gosse
Jocke fattar inte att det redan var klart
läkaren säger att -jaha det här gick ju bra,men rusar snabbt ut med våran lilla Bastian , jag hann se honom!
Bastian knydde lite det minns jag mellan mina tårar, det lugnade dock mig att han gjorde ljud ifrån sig...
Jocke är med Bastian och "teamet" med barnläkare och sköterskor från avd 62 c och hjälper våran Bastian...
Kändes som en evighet innan teamet kom in med han, för det blev jag lovad till att jag skulle få se han innan han fördes upp till avdelningen..
Äntligen öppnades dörren och in kommer en kuvös med en Bastian i....Jag får stoppa in min hand
i kuvösen och känna på han!
Ingen respirator behöver han , vilken duktig kille vi fick!
Jocke åker med han upp till avd...
jag ligger och bara väntar tills jag får komma upp till BB så att jag kan gå in till Bastian på 62 c....
men jag tror jag måste rensa huvudet nu.
Natten mellan den 3-4 Juli vaknar jag av att det rinner om mig alltså tror jag att jag har kissat på mig i sängen
jag reses mig upp och upptäcker att det forsar ner blod blandat vatten.
Jag grips av panik, försöker dock viskandes väcka Jocke - Vattnet har gått, vattnet har gått!
Jocke rusar upp ur sängen och fattar ingenting...
Tills slut kommer jag till skott och fattar att vi måste ringa förlossningen
Jocke griper tag i telefonen och ringer vilket då leder till att vi måste ringa ambulansen,
jag sitter på toa medans Jocke ringer, tårarna rinner av rädslan att förlora vårat barn...
Fattar och ringa min syster för och få barnvakt men lyckas inge vidare, Jocke ringer grannen och vännen Mira och frågar om hon kan komma hem till oss då vi måste till Förlossningen
Mira kommer hem till oss alldeles yrvaken
och jag i tårar och i chock
syrran kommer strax efter...
I allt detta kaos har vi Audrina liggandes i hög feber och alldeles jätte sjuk...
Jobbigt och lämna...
Väl i ambulansen växer paniken inom mig , ligger och skakar.
Damen som jobbade lugnade ner mig rättså bra men tårarna bara forsa.
Kan detta hända redan i vecka 31+2 ?
På förlossningen undersöks jag av både barnmorska och läkare och kontasterar att bebisen mår bra
hjärt ljuden va helt okej ,
pustar en lättnades suck men dock rädd fortfarande...
Barnmorskan och doktorn konstaterar igentligen ingenting...Sover kvar till Lördagen blir undersökt igen men inget svar på vad det är som rinner ur mig..
blir hem skickad med på talan om vila...
väl hemma kan jag inte släppa det som hänt
är alldeles säker på att det var vattnet som gått...
Söndagen ligger jag i soffan och ser på teve
känner att det rinner till rejält igen
men denna gången mer blod aktigt
men konstigt nog är jag mer lugn men självklart rädd
Jocke ringer igen vilket leder till ambulans igen men denna gången med blåljus...
ligger i soffan och gråter när ambulansen kommer...
Rädd....Rädd...
Väl på förlossningen konstareras det att vattnet har gått ...
Bebisen fortfarande välmående...
Blir liggandes kvar på förlossningen...
fortfarande rädd..
Natten mellan tisdagen och onsdagen (7-8/7)
vaknar jag klockan 02.00
och går upp på toa
lägger mig igen och börjar känna av värkar...
härdar ut till klockan 03.00
och ringer på barnmorskan och berättar att nu har värkarna kommit igång...
barnmorskan råder mig att försöka sova,
jag vaknar mellan varven ca 10 min mellan värkarna
... vid 06.00 orkar jag inte härda ut och ber om lustgas...
Nu kämpar jag i både smärta och rädsla
men nu är ändå dock bebisen 32 veckor gammal...
Läkaren gör ett ultraljud vid runt 09.00
och konstaterar att bebisen vikt är under 1900gram
blir ännu mer rädd
då barnet ska väga runt det i vecka 32...
Klockan 11.47 förlöser jag väldigt snabbt en liten gosse
Jocke fattar inte att det redan var klart
läkaren säger att -jaha det här gick ju bra,men rusar snabbt ut med våran lilla Bastian , jag hann se honom!
Bastian knydde lite det minns jag mellan mina tårar, det lugnade dock mig att han gjorde ljud ifrån sig...
Jocke är med Bastian och "teamet" med barnläkare och sköterskor från avd 62 c och hjälper våran Bastian...
Kändes som en evighet innan teamet kom in med han, för det blev jag lovad till att jag skulle få se han innan han fördes upp till avdelningen..
Äntligen öppnades dörren och in kommer en kuvös med en Bastian i....Jag får stoppa in min hand
i kuvösen och känna på han!
Ingen respirator behöver han , vilken duktig kille vi fick!
Jocke åker med han upp till avd...
jag ligger och bara väntar tills jag får komma upp till BB så att jag kan gå in till Bastian på 62 c....
Jag känner mig väldigt utmattad men det ska inte hindra mig jag ska in till honom...
Jocke kör in mig i rullstol till våran älskling!
Han mår bra , fast han har cpapen och syrgas och allt vad det heter...
Ja nu har jag berättat någelunda ialf..
Det är en jobbig tid vi går igenom nu
ena dagen är man rättså stabil
i andra så är man tårfylld av olika känslor...
rädd, orolig, splittrad....
här är våran lilla skönhet
Bastian 1 vecka gammal (33 veckor)
Måste även skriva att Audrina har varit sjuk i nästan två veckor
innan Bastian föddes
så hon fick tyvärr inget 1 års kalas...3/7 fyllde hon 1 år...
Men vi firade henne med en dockvagn och en docka....
men vi ska ta igen det Audrina du ska få en helt underbar tårta av oss men just nu orkar vi inte
Älskar dig mycket... Du är så splittrad nu tjejen...
Kevin du visar inget som vanligt men visst du fick se din lillebror
som du visste redan att du skulle få..Som du själv sa att du är en trollkarl
du visste ju att du skulle få en lillasyster och en lillebror...
Gubben vi älskar dig jätte mycket....
Ledsen om vi inte kan umgås så mycket nu men vi tar igen det senare...Lovar det!
Vi är fem nu ,, fattar inte det än...
Tårar, tårar...
Kommentarer
Postat av: iita/Ida =)
usch, det var en fruktansvärd tid ni hade innan Bastian sen bestämde sig för att komma och nu har ni oron för lille Prinsen, som för övrigt är SÅ SÖT!! =) Har oroat med er då jag fått höra om saker och ting som hänt och jag hoppas verkligen det går bara framåt och framåt för lille killen och att han snart ska få komma hem och att ni kommer in i era nya rutiner. Och riktigt skönt och se och höra att Audrina blivit frisk från det fruktansvärda hon gick igenom, usch...och Grattis till henne också såhär i efterhand!! Och om ni nångång behöver hjälp med något så finns även Vi här, det är bara att knacka på eller ringa!!..Kram kram !!
Trackback
